Meny
Vi får ofta frågor om falska whistleblower-rapporter. I det här blogginlägget diskuterar vi om dessa farhågor är befogade.
Organisationer förväntar sig ofta en kraftig ökning av antalet rapporter, inklusive rapporter om kränkningar, när de lanserar visselblåsarkanaler. Denna förväntan är vanlig när man öppnar sådana rapporteringsvägar.
Därför ifrågasätter de om de kommer att kunna hantera alla och hur detta kommer att påverka deras dagliga verksamhet.
I praktiken har sådana farhågor inte bekräftats.
Kort svar? Förmodligen inte. Att blåsa i visselpipan är aldrig lätt, inte ens när det finns rapporteringskanaler och skyddsrutiner på plats.
Falska rapporter, oavsett om de är anonyma eller inte, medför vanligtvis fler negativa konsekvenser än potentiella fördelar.
I likhet med falska polisanmälningar leder anonyma visselblåsare ofta till negativa resultat.
Stressen och i vissa fall även den offentliga exponeringen i samband med deras visselblåsning tar också en enorm psykologisk och fysisk tribut. Allt detta förvärras ytterligare i samhällen där visselblåsning i allmänhet (på grund av historiska eller andra skäl) uppfattas negativt som en form av illvilligt förtal. Allt de vanligtvis får är en viss personlig tillfredsställelse av att ”göra det rätta”, medan deras personliga risker är enorma. I detta avseende kan de utsättas för repressalier (inklusive förlust av anställning) och bli allmänt oanställbara inom branschen eller t.o.m. bredare.
Undersökningen visar att även sedan EU:s direktiv om visselblåsare antogs har det faktiskt förekommit relativt få rapporter om oegentligheter. En studie från Fachhochschule Graubünden och EQS Group belyste skillnaderna i rapportering mellan dessa länder. År 2020 fick över 50 % av de franska, brittiska och schweiziska företagen inga rapporter, medan tyska företag hade en lägre andel på 40 %.[1] I genomsnitt mottog företagen 34 rapporter under den observerade perioden, men antalet mottagna rapporter var starkt korrelerat med antalet anställda i företaget. Små och medelstora företag fick i genomsnitt 6 rapporter, medan företag med mer än 250 anställda i genomsnitt fick 46 rapporter. Studien visar också att endast hälften av de mottagna rapporterna ansågs vara relevanta och innehållsmässigt relaterade till en efterlevnadsfråga. Andelen rapporter om missbruk var mellan 5 och 10 %, beroende på land.
”Regional Whistleblowing Hotline Benchmark Report 2021” från Navex Global erbjuder medianvärden för att eliminera påverkan från avvikande värden. Detta tillvägagångssätt säkerställer mer korrekta rapporteringsdata.[2] Enligt denna rapport var medianvärdet för antalet rapporter i Europa 5 rapporter per 1000 anställda och 15 rapporter per 1000 anställda i Nordamerika. Cirka 60% av rapporterna rör HR, mångfald och respekt på arbetsplatsen, medan frågor som rör affärsintegritet står för cirka 25%. Missbruk och förskingring av företagets tillgångar utgör mindre än 10% av de rapporterade problemen.
Den ovannämnda rapporten från Navex Global tar dock endast hänsyn till de organisationer som fick 10 eller fler rapporter under 2020. Information om hur många organisationer med visselblåsarkanaler som fick färre än 10 rapporter eller till och med 0 rapporter tillhandahålls inte.
Rädslan för att bli överöst med rapporter när en visselblåsarkanal öppnas är obefogad. Det är också min erfarenhet av att ha inrättat visselblåsarkanaler för många organisationer. Ingen av dem har upplevt den fruktade floden av rapporter, än mindre rapporter om missbruk. Om något måste whistleblowing ständigt och konsekvent främjas och skyddas för att tippa den ovan beskrivna balansen mellan kostnader och fördelar för en visselblåsare. ”
De hänvisade källorna:
[1] Prof. Dr. Christian Hauser, Jeanine Bretti-Rainalter, Helene Blumer: Whistleblowing Report 2021; FH Graubünden Verlag, Chur 2021; www.fhgr.ch/whistleblowingreport
[2] Carrie Penman, Ian Painter, Andrew Burt: Regional Whistleblowing Hotline Benchmark Report 2021; Navex Global Inc, 2021
Dela detta på: